Du kanske passerar någon liten "norrländsk" by när du kört fel efter att ha svängt av för att runda stora vägen med lite sightseeing. På byavägen går en farbror med krökt rygg. Han ger ett skröpligt intryck. Kanske har han med sig en gråhund som drar i kopplet. Han har Bluewearjacka, stövlar, signalfärgad keps, otidsenliga jeans eller jaktbyxor på sig. Du stannar och hissar ner fönstret för att fråga hur du ska köra för att komma ut på stora vägen igen. Han lyfter armen för att peka och du ser en näve stor som ett hopvikt grytlock och en tumme som skulle täcka halva skärmen på din smartphone. Han tystar hunden som skäller på dig, pekar med hela armen och förklarar kort, med kraftig dialekt. Ni tittar tysta på varandra någon sekund. Du kanske snappade upp något ord men när du tackat och åkt vidare har du egentligen bara med dig riktningen och något landmärke han nämnde. Du ser i backspegeln att han står stilla en stund medan du åker vidare. Som för att återhämta sig efter avbrottet i promenaden. Hunden drar enträget i kopplet.

Såg du människan? Han kan mycket som du inte kan och aldrig kommer att kunna. Han har sett saker du inte sett. Du ser en svag gammal gubbe men du skulle se honom svinga en slägga, åttiofyra år gammal. Han är stark som en björn. Han fick (troligtvis) sunda värderingar och en tydlig känsla för rätt och fel med modersmjölken. Han har historier och anekdoter att berätta om sådant som inte förekommer längre, kunskap att förmedla. Han tillhör den sista generationen som växt upp och formats under en tid då mycket lite var lika enkelt som det är nu. De finns kvar ett tag till men tiden är knapp. Jorden blir en fattigare plats när han försvinner.