Varför är det så sällan journalistkåren faktiskt ger ifrån sig något med substans angående djurrättsterrorismen? Vanligtvis är det en faktanotis om någon händelse, sällan är det en reaktion. Här finns ett undantag skrivet av Johanne Hildebrandt i Svenska Dagbladet: Djurrätt inte rätt till politisk terrorism.

Hon avslutar sitt debattinlägg så här, och jag håller naturligtvis med:

All respekt för dem som propagerar, debatterar och demonstrerar för att djur ska ha det bra och behandlas med omsorg. Men att systematiskt attackera småföretagare i syfte att få dem att stänga sin verksamhet är inget annat än grov, organiserad brottslighet. Bara den senaste månaden har elva attentat utförts, ändå är det skrämmande tyst från politiskt håll. Vänsterpartisten Jens Holm tyckte till och med i TV4:s Kvällsöppet att det var bra att djurrättsaktivister begår brott. Inte heller verkar detta vara någon prioriterad fråga för polisen.

Allt medan körsnärer stänger igen sina butiker, pälsdjursfarmare attackeras och anställda mordhotas. Sorgligt är det att samhället stilla-tigande accepterar politisk terrorism. För det är exakt det som de militanta djurrättsaktivisterna ägnar sig åt.

Precis som andra antidemokratiska grupperingar har "djurrättsrörelsen" ett typiskt sätt att uttrycka sig på. Ordval avslöjar omedelbart att det handlar om en extremistgrupp. Här använder man begrepp som "skjutattack" och "barn" när man skriver om jakt och rådjuskid. Med exakt samma metodik skulle nazistisk propaganda benämna människor av "oönskad" etnicitet som djur. Extremister är extremister.

En annan ingrediens i de antidemokratiska gruppernas metodik är lögner och desinformation. Den här texten är så jävla dum att man funderar på om författaren föddes med huvudet i tjocktarmen. Men han/hon får genast uppmuntran av en annan intellektuellt utmanad människa. Detta kan man jämföra med de lögner som nazistiska grupper sprider om människor från andra kulturer. Något på samma dumhetsnivå skulle kunna vara tex "araber har sex med getter". Extremister är extremister.

Det finns vackrare vyer än det man får om man glor ut över ett hygge. Men vackert kan det vara ändå. Och rogivande. Och självavårdande. Särskilt en dag som på bilden. Rätt vad det är får man en älg inom skotthåll också.

Efter förmiddagsjakten sitter jag nu och dricker kaffe under pilen på gården, på fälten nedanför går två rågetter och betar. På spisen står ett långkok på bogstek av älg och badar i porter. Ska strax ut i skogen igen.

Livet på landet - livet på en pinne    

Synnerligen gemytligt på min ära!

Slaktsup(ar), kaffe, styckning, fördelning av köttlotter och allmänt samkväm. Bra skit helt enkelt...

... och så var det Camilla Björkboms (ordförande i Djurens rätt) inlägg i jaktdebatten "Människor har inte rätt att döda djur". Måste kommentera det också...

När någon representant för organisationer eller sammanslutningar som Djurens rätt ges utrymme och bekräftelse i media känner jag ilska och sorg. Ilska över att pseudovetenskap, okunskap och lögner presenteras som om de vore fakta och ilska över att skiten normaliseras. Sorg över att så många människor fjärmat sig från naturen och verkligheten. Och sorg över den ständigt pågående urbaninseringen av Sverige.

För mig är det inte fult att föreviga stämningsfulla ögonblick. Det kan handla om en solnedgång, en kornåker i morgondimma, fiskaren och storgäddan eller jägaren och det nedlagda viltet. Jag tycker inte om foton där nämnda gädda hänger på ett blodigt långfinger eller ett vilt som ligger i en pöl av blod. Men mitt ogillande beror i de fallen på att bilderna är oattraktiva. Inte på blodet. Jag tycker inte om respektlösa avbildningar av död fisk i en hög eller av en död älg där jägaren står med foten på älgens huvud. Mitt ogillande i de fallen beror just på respektlösheten, inte på att djuren är döda. Jag kommer alltid att fiska och jaga. Jag kommer alltid att fota mina fiskar och mitt vilt. Jag kommer alltid att göra det snyggt. Och jag kommer aldrig att dölja det. Jag och min jakt hör hemma i ett modernt samhälle. Jag och alla andra jägare är viktiga i det moderna samhället. Camillas verklighetsuppfattning, livsfilosofi och uppfattning om jakt och fiske är däremot skadliga för vilket samhälle som helst.

Jag kan se till att avbilda mina upplevelser på ett smakfullt och respektfullt sätt. Men verkligheten är förstås att djuret skjuts, passas (tas ur), flås, hängs upp för mörning, styckas, tillagas och äts upp. Den urbaniserade människan vill helst bara se bilder från två delar i den kedjan - viltet i naturen innan skottet eller det tillagade köttet prydligt upplagt på en tallrik. Trots att färska undersökningar visar att 84% av svenska folket är positivt inställda till jakt, gomorron Camilla (http://fof.se/artikel/positiv-syn-pa-jakt). Att man bara ser kycklingen som djupfrysta bröstbitar (med den felaktiga benämningen "bröstfiléer") är ett samhällsproblem. Hur många barn växer idag upp i en miljö där det är lika naturligt att nacka en höna som att äta kyckling? Just det. Försvinnande få. Det är orsaken till att man sällan vill se den delen av verkligheten. Jag tycker att det är samhällets ansvar att inte dölja verkligheten. Jag tycker det är samhällets ansvar att bemöta de felaktigheter och snedvridna uttalanden som kommer från organisationer som Djurens rätt. På samma sätt som man måste bemöta all organiserad desinformation. Camilla och hennes likar är ett samhällsproblem. Djur är kännande varelser (vi är också djur). Därför genomsyras svensk jakt av etiktänkande. Viltet finns inte till för att dödas, det bara finns. Djur föds, lever och dör. Som vi gör. En del arter äter andra djur och människan är en sådan art. Punkt. Sen är det upp till var och en att välja sin kost. För övrigt finns ingen fridfull död i naturen. Vilt som dör i naturen lider alltid. Alltid. Ett älg dör inte i något annat scenario så fort som när det blir skjutet med expanderande jaktammunition, vilket det är lag på i Sverige. Camilla kan välja bort kött om hon vill men hon äger ingen som helst rätt att fördöma andra för att deras kost är "fel" enligt hennes moral- och etiktankar, eller för att de själva dödar djuret de äter. En skadeskjutning går naturligtvis inte att försvara och det är långt mycket ovanligare än vad Camilla fantiserar om. Men man kan ändå konstatera att den skadeskjutna älgen knappast lider mer innan den dör än den skulle ha gjort annars, av plågsam sjukdom och korpar som petar ut ögonen på den. Som sagt - inte ett försvar för dåliga skott - bara ett konstaterande.

Mina barn "ser kopplingen till korven på tallriken". De har avlivat och ätit fisk, de har skjutit och ätit fågel. Mycket mer än så behöver man inte kommentera Camillas barndomsupplevelser. De är hennes. Jag har mina. Mina barn har sina. Jag dödar andra djur för köttets skull. Jag jagar för att det är roligt och spännande. Jag jagar för att det ger fantastiska naturupplevelser och jag jagar för gemenskapen i älgjaktlaget. Etiskt och ekologiskt kött är ytterligare ett skäl till att jag jagar. Jag tycker nämligen inte heller om "köttfabriker". Vilket som helst av dessa skäl är tillräckligt, var för sig. Och jag har ingenting att förklara eller dölja för någon. Jag dödar vilda djur Camilla. Och jag äter upp dem. För att jag vill. Jag är fostrad i en jagande släkt och jag är utbildad i modern svensk jakt. Ganska sent livet faktiskt. Jag kommer att fortsätta jaga så länge jag lever och båda mina barn är redan jägare. jag tycker jag har rätt att döda andra djur. Du tycker inte det. Men du och dina åsiktskamrater är inte en faktor på något sätt i min jakt. Runtomkring dessa faktum finns oändligt många aspekter att prata om. Om man tycker sig behöva försvara jakten. Skogsskador, viltolyckor, djurhållning, foderproduktion mm. Det tänker jag inte göra just nu. För jag tycker inte att jag behöver det. Dessutom kan man läsa oändligt många rapporter om sådant om man verkligen är intresserad.

Jägarna kommer att fortsätta publicera foton av fällt vilt och fångad fisk på sociala medier. Och inget demokratiskt samhälle i världen skulle någonsin kunna eller vilja stoppa det. Att Camilla tycker annorlunda är ännu ett bevis på hur farliga åsikter det finns inom "djurrättsrörelsen". Om någon "pöser" så är det hon. Av självgodhet och trångsynthet. Och även du Camilla, och alla andra "djurrättsmänniskor" skadar djur och natur genom ert sätt att leva. Precis som jag och alla andra människor på planeten gör. För att inte göra det behöver ni övergå i andligt tillstånd. Du kanske är av uppfattningen att jag skadar naturen mer än vad du gör. Men det vet du ingenting om. Du lever inte ett bättre liv än vad jag gör, moraliskt sett. Du lever bara ditt liv. Förresten när stödutfodrade du klövvilt senast? När sköt du en skabbräv senast? Det är nästan komiskt att Camilla använder begreppet väpnat konflikt och benämner vilda djur som en "part" i en konflikt i detta sammanhang. Men bara nästan. Det är nämligen mer skrämmande än komiskt. Eller vad tycker tex Syriens befolkning?

Ps. Angående lejonet Cecil tycker jag att "jakten" bedrevs på ett oetiskt och allmänt vidrigt sätt. Men jag föreslår läsning av tex dessa debattinlägg, för att få ett annat perspektiv än djurrättsmaffians:

http://www.dn.se/insidan/natasha-illum-berg-jag-slutar-aldrig-att-vara-jagare-i-mitt-hjarta/

http://svenskjakt.se/opinion/bakpasset/okunskapen--ar-var-fiende/

 Peace out!