Sen står man plötsligt där, i en älv, med grejer värda tusentals kronor, lika fokuserad på flugan som man var på det rödvita flötet en gång i tiden. Och man har (förhoppningsvis) utvecklats lika mycket i sitt medvetande som man uppgraderat sin utrustning. Som hängiven sportfiskare lägger man i de flesta fall ner mycket tid, pengar, energi och känslor i sitt fiske. Så mycket att man blir uppretad om någon kallar det för en ”hobby”. Ordet känns förminskande och främmande. Fisket är inte en hobby längre, det är långt mycket mer än så. Man sorterar det till sina basala behov som att äta, dricka, knulla, sova, skita och hålla kroppsvärmen. Ibland kommer det till och med före de övriga basala behoven. Man har det i skallen 24 timmar om dygnet. Ser man en småkryp i parken associerar man till fiske. Kör man över en bäck vaknar något i själen och man släpper det inte på flera minuter. Passerar man en älv gör det nästan ont, man skulle kunna släppa allt annat bara man fick lägga några kast. Man fiskar mentalt när man inte fiskar praktiskt. Ju mer man fiskar desto mer vill man fiska. Man måste ”mata monstret”. Det är ett godartad beroende (i de flesta fall). När man är här är man verkligen beroende av att det finns fiskevatten och fisk även om man ser många fler värden i fisket än så. Prylarna blir ju faktiskt värdelösa utan fisk.

Men det är inte enbart en egoistisk drift på det sätt som många andra beroenden är. Man bryr sig verkligen om vattnen, fiskbestånden och miljön. Man älskar att det finns där ute även om man själv inte kan fiska överallt. Man vill att det ska finnas kvar när man lämnat jordelivet. Man vill barn, barnbarn och barnbarns barn ska kunna koka kaffe vid ett levande strömvatten. Man kan inte lägga sin ner själ i alla miljöproblem, (fiske-)vattnen ligger närmast tillhands och närmast hjärtat. Så det blir där man är mer eller mindre aktiv. Åtminstone känslomässigt. Likgiltig är man i alla fall inte. Det finns förstås undantag. Man blir ingen ängel för att man tar på sig andasvadare. Det finns skitstövlar med flugspö och det finns de bland oss som bara bryr sig om att fånga fisk för stunden. Men jag tror att majoriteten av oss tänker längre än så. Däremot saknar många möjlighet, tid eller kanske ork att engagera sig och vara aktiva. Som tur är finns eldsjälar som sysslar med just det som vi fiskare brinner för, som mer än gärna representerar oss och för vår talan.

Därför undrar jag. Förutsatt att man har tillräckligt stabil ekonomi för att köpa nytt tafsmaterial inför varje säsong – hur kan man vara fiskare utan att vara medlem i Älvräddarna?

Gör din plikt, klicka för att komma till Älräddarnas webbsida och bli medlem!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

God jul & gott nytt år!

    Idioter!   Det här är redan sörlänningens, storsvenskens, bild av "Norrland". Från och med "Stornorrland" behöver de inte ens låtsas bry sig om vad som finns på den stora okända ytan på Sverigekartan. Umeå blir (förmodligen) res...

Lennart Lindberg präntar ner sanningar i sin blogg Skogslivet på VK Blogg:   Vi har lyckats med konststycket att driva vårt jordbruk och djurhållning till den gränsen där minsta lilla störning omkullkastar all livsmedelsproduktion. De gamla lantr...

Är mordhot, förföljelse och skadegörelse i syfte att skrämmas mindre allvarliga brott om de begås av en "vargvärnare" än om de begås av en Hells Angels-medlem?      http://svenskjakt.se/Start/Nyheter/2016/01/hot-mot-eftersoksjagare-trappas-upp/ ...

Det är fascinerande, lite komiskt men mest skrämmande. Att se i Pelle Strindlunds ögon hur frånvarande han är. Pelle finns inte här bland oss. Han är någon annanstans när han jämför slaveriet med att människan sätter sig över djuren. Någon med afrika...