På gården under det löjligt tunna snölagret vi har i år finns fallfrukt, den har rådjuren kalas på under nätterna. Jag spanar på dem genom fönstret ibland när jag är uppe sent. Dåligt fotoljus dock...

 

Sen står man plötsligt där, i en älv, med grejer värda tusentals kronor, lika fokuserad på flugan som man var på det rödvita flötet en gång i tiden. Och man har (förhoppningsvis) utvecklats lika mycket i sitt medvetande som man uppgraderat sin utrustning. Som hängiven sportfiskare lägger man i de flesta fall ner mycket tid, pengar, energi och känslor i sitt fiske. Så mycket att man blir uppretad om någon kallar det för en ”hobby”. Ordet känns förminskande och främmande. Fisket är inte en hobby längre, det är långt mycket mer än så. Man sorterar det till sina basala behov som att äta, dricka, knulla, sova, skita och hålla kroppsvärmen. Ibland kommer det till och med före de övriga basala behoven. Man har det i skallen 24 timmar om dygnet. Ser man en småkryp i parken associerar man till fiske. Kör man över en bäck vaknar något i själen och man släpper det inte på flera minuter. Passerar man en älv gör det nästan ont, man skulle kunna släppa allt annat bara man fick lägga några kast. Man fiskar mentalt när man inte fiskar praktiskt. Ju mer man fiskar desto mer vill man fiska. Man måste ”mata monstret”. Det är ett godartad beroende (i de flesta fall). När man är här är man verkligen beroende av att det finns fiskevatten och fisk även om man ser många fler värden i fisket än så. Prylarna blir ju faktiskt värdelösa utan fisk.

Men det är inte enbart en egoistisk drift på det sätt som många andra beroenden är. Man bryr sig verkligen om vattnen, fiskbestånden och miljön. Man älskar att det finns där ute även om man själv inte kan fiska överallt. Man vill att det ska finnas kvar när man lämnat jordelivet. Man vill barn, barnbarn och barnbarns barn ska kunna koka kaffe vid ett levande strömvatten. Man kan inte lägga sin ner själ i alla miljöproblem, (fiske-)vattnen ligger närmast tillhands och närmast hjärtat. Så det blir där man är mer eller mindre aktiv. Åtminstone känslomässigt. Likgiltig är man i alla fall inte. Det finns förstås undantag. Man blir ingen ängel för att man tar på sig andasvadare. Det finns skitstövlar med flugspö och det finns de bland oss som bara bryr sig om att fånga fisk för stunden. Men jag tror att majoriteten av oss tänker längre än så. Däremot saknar många möjlighet, tid eller kanske ork att engagera sig och vara aktiva. Som tur är finns eldsjälar som sysslar med just det som vi fiskare brinner för, som mer än gärna representerar oss och för vår talan.

Därför undrar jag. Förutsatt att man har tillräckligt stabil ekonomi för att köpa nytt tafsmaterial inför varje säsong – hur kan man vara fiskare utan att vara medlem i Älvräddarna?

Gör din plikt, klicka för att komma till Älräddarnas webbsida och bli medlem!

Håkan Brugård är förvånad över WWF:s larm om vikande svenskt gäddbestånd. Man kan tycka vad man vill om WWF. Ibland är de ute och cyklar enhjuling på läktaren med en stor popcorn i handen. Andra gånger är de rätt ute. Det är möjligt att gäddbestånden är starka i Stockholms skärgård, och det är väl bara det som räknas för "Håcke" och övriga som Jakt & Jägare sorterar under kategorin "folk i fiskebranschen"? Sannolikt också folk från landets södra delar.

Jag kan nämligen meddela att gäddbeståndet är katastrofalt dåligt i Bottenviken. Så ett larm känns väldigt befogat här uppe. Problemet med WWF:s larm är kanske inte huruvida det är falskt eller sant - utan att det inte är med sanningen överensstämmande i hela landet.

Läs artikeln på Jakt & Jägare: http://www.jaktojagare.se/aktuellt/gaddlarm-vacker-forvaning

Nu tänker jag generalisera. Undantag finns givetvis. Men det här är något jag tänkt på och bevittnat.

Jag är flugfiskare. Flugfisket är en del av mig, ungefär på samma sätt som mina lungor är. Jag har en förmåga att gå "all in" när jag fattar ordentligt intresse för något. Flugfisket är dock mer än ett intresse. Jakt däremot är ett starkt intresse. Jag har under en period grisat ner mig helt i jakt. En sak jag reflekterat över under den här tiden är hur jägare generellt verkar ha en "lucka i hjärnan" när det gäller fiske. Jägarna är nästan hundraprocentiga när det gäller medvetenhet om vad de sysslar med när de skjuter ett vilt. Det finns tanke bakom. Man är rädd om populationerna, man har respekt för viltet och väldigt få skulle kunna tänka sig att skjuta hej vilt på allt som rör sig. I princip ingen skulle skjuta alla rådjur de såg även om de fick eller kunde komma undan med det. Jägarkåren är mycket kunnig och seriös.

Men. Samma människor har inget emot att rovfiska, jag har sett och läst exempel där man roffar åt sig groteska mängder vild fisk. Så länge man får något fortsätter man skövla. Utan tanke på vad man sysslar med. Man skryter om kilovis med nätat vildfisk, kanske från ett litet fjällvatten. Satan vad illa sånt beteende är! Vafan? Det är 2014. Inte 1940. Vi vet bättre. Det finns okunniga människor som gör fel. Men hur kan så många jägare vara så okunniga när det gäller fiskpopulationer samtidigt som de är väldigt noggranna med att jaga med viltvård i bakhuvudet? En sak är jävligt säker, det kommer inte att höras några fisketips från mig till den sortens nänniskor.

Jag känner att en sak jag "tar med mig" från drygt 30 års flugfiske är att jag inte vill känna mig som att jag klampar in i viltets utrymme utan hänsyn och ödmjukhet. Jag vill inte skövla och roffa som en girig parasit. Och om jag hade kommit in i flugfisket från jaktens värld är jag ganska säker på att jag tänkt likadant.

Det är hög tid att fria vandringsvägar och ekologisk hänsyn blir en verklighet inom vattenkraften. Därför ber vi nu dig att – tillsammans med oss och miljöorganisationerna – hjälpa till att uppmuntra våra beslutsfattare. Under årens lopp har de flesta industrier i Sverige varit tvungna att anpassa sig i takt med att miljökraven har ökat. Detta har vattenkraftsindustrin kunnat strunta i, man har ju kunnat hänvisa till sina urgamla privilegiebrev och vattendomar. Över 95 procent av Sveriges vattenkraftverk har kunnat drivas utan några miljöhänsyn, helt enkelt eftersom de fick sina tillstånd innan miljöbalken kom till. Det betyder bland annat skadliga variationer i vattenflödet och att vi har tusentals kraftverk i Sverige som saknar passager för fiskar och andra djur. Vid de fåtal som har en passage, saknas ofta en fungerande väg för fisken nedströms. Resultatet blir fiskfärs i turbinerna.

Ljus i tunneln! Tillsammans med Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund, Älvräddarnas Samorganisation, Världsnaturfonden WWF, Östersjölaxälvar i samverkan och Naturskyddsföreningen, har vi under lång tid kämpat för att vattenkraften ska börja ta miljöhänsyn. Nu kan det bli verklighet. I oktober presenterade regeringen en revolutionerande utredning: ”Vattenverksamhetsutredningen”. Utredningen föreslår skärpta miljökrav för vattenkraftsindustrin, med målet att återfå den biologiska mångfalden i våra utbyggda vattendrag.

Ny lagstiftning ett måste! Men det får inte stanna vid en utredning. Det måste till en ny lagstiftning, som möjliggör en mer hänsynsfull elproduktion.

Därför behövs nu din hjälp! Visa ditt stöd för en ny lagstiftning genom att skicka vårt färdiga brev till de ansvariga ministrarna. Du klickar snabbt och enkelt iväg brevet genom att fylla i namn och e-post här nedan!

(Från Fiskejournalen)

Klicka här för att komma till Fiskejournalen